jag vet inte hur det blev såhär eller hur jag hamna här.

det ända jag vet är att det gör ont, fruktansvärt ont.

Men ibland behöver de göra ont för att kanske kunna gå vidare, kanske kunna se lite ljus i den mörka tunneln.

Jag själv som satt mej i denna sits.
Jag själv som lät mej övertygas om att de va bra.
Men även jag själv som sa stop, nu räcker de.

Jag är ledsen
Jag är arg
MEN jag vet att de bara kan bli bättre och jag kanske ska börja leta fram bella igen
Hon har varit gömd 1 år nu.

Men mycket som har hänt de senaste året och det är bara negativa grejer.

Min kusins Död
pengar
ticko :( <3
kärleken(?)
Vänner

tyvärr så blev det för mycket och ja kämpar varje dag att ta mej igenom allt.
Men hur mycket orkar en människa?
Dem frågan ställer ja i mitt huvud varje kväll när jag ska sova.

Orkar jag morgondagen?

Jag kan le och va glad för det är sådan jag är. Men ta mej inte för falsk när jag egentligen gråter och skriker inombords.


I dag kom det ett stop.
I dag börjar min resa att finna MIG igen.

Jag säger inte att det blir lätt, men jag ska försöka kämpa.
Jag ska försöka säga.. Detta kan bli en bra dag

Tack för ni som finns och Tack för att ni förstår, fast ni egentligen inte har en aning.

/bella